Diagnostisering av patienter med exokrin pankreasinsufficiens
Patienter med buksmärta, diarré, näringsbrist och oavsiktlig viktnedgång bör testas för EPI.1
Det finns flera tester för att diagnostisera EPI, som varierar med avseende på pålitlighet och kostnad.1 Även om invasiva tester är de mest direkta och känsliga metoderna för bedömning av exokrin pankreasfunktion begränsas den rutinmässiga användningen i klinisk praxis av deras kostnad och invasiva natur.1
Icke-invasiva tester har blivit allt vanligare i den kliniska vardagen. Ytterligare information om dessa tester finns nedan.
Screening av fekalt elastas för undersökning av pankreasfunktion
Detta mäter mängden av det exokrina pankreasenzymet elastas-1 i avföring.2,3
Det kräver ett enda avföringsprov och är relativt enkelt att utföra, vilket gör att detta test ofta används kliniskt.2
Fekalt elastas-1 (FE-1) är lättillgängligt och är därför det vanligaste testet i klinisk vardag. Det är allmänt accepterat att ju lägre koncentration av FE-1, desto högre är sannolikheten för exokrin pankreasinsufficiens (EPI).4
Test av fekalt fettinnehåll
Mätning av fett i feces under tre dagar är gold standard för att diagnostisera och kvantifiera steatorré (förekomst av stor mängd fett i avföringen), som är en viktig indikator för maldigestion.1
Detta test är inte omtyckt av vare sig patienter eller laboratoriepersonal och det skiljer inte mellan orsaker i och utanför pankreas.1
Utandningstestet mäter pankreasenzymernas nedbrytning av ett radioaktivt märkt (13C) substrat.5
Detta test är mycket pålitligt och reproducerbart.5
Ett radioaktivt märkt substrat (13C-blandad triglycerid, MTG) ges peroralt med en testmåltid.5
- En viss andel av substratet bryts ned av pankreasenzymer
- Ytterligare metabolism av dessa produkter ger 13CO2 och som sedan andas ut med utandningsluften
Mängden 13CO2 i den utandade luften kan mätas med masspektrometri eller IR och kan relateras till pankreasfunktionen.
Sensitiviteten för utandningstestet för påvisande av fettmaldigestion är högre än 90 %.5