Diagnostisering av patienter med exokrin pankreasinsufficiens

Patienter med buksmärta, diarré, näringsbrist och oavsiktlig viktnedgång bör testas för EPI.¹

Det finns flera tester för att diagnostisera EPI, som varierar med avseende på pålitlighet och kostnad.¹ Även om invasiva tester är de mest direkta och känsliga metoderna för bedömning av exokrin pankreasfunktion begränsas den rutinmässiga användningen i klinisk praxis av deras kostnad och invasiva natur.¹

Icke-invasiva tester har blivit allt vanligare i den kliniska vardagen. Ytterligare information om dessa tester finns nedan.

Detta mäter mängden av det exokrina pankreasenzymet elastas-1 i avföring.^2,3

Det kräver ett enda avföringsprov och är relativt enkelt att utföra, vilket gör att detta test ofta används kliniskt.²

Fekalt elastas-1 (FE-1) är lättillgängligt och är därför det vanligaste testet i klinisk vardag. Det är allmänt accepterat att ju lägre koncentration av FE-1, desto högre är sannolikheten för exokrin pankreasinsufficiens (EPI).⁴

Test av fekalt fettinnehåll

Mätning av fett i feces under tre dagar är gold standard för att diagnostisera och kvantifiera steatorré (förekomst av stor mängd fett i avföringen), som är en viktig indikator för maldigestion.¹

Detta test är inte omtyckt av vare sig patienter eller laboratoriepersonal och det skiljer inte mellan orsaker i och utanför pankreas.¹

Utandningstestet mäter pankreasenzymernas nedbrytning av ett radioaktivt märkt (¹³C) substrat.⁵

Detta test är mycket pålitligt och reproducerbart.⁵

Ett radioaktivt märkt substrat (¹³C-blandad triglycerid, MTG) ges peroralt med en testmåltid.⁵

• En viss andel av substratet bryts ned av pankreasenzymer
• Ytterligare metabolism av dessa produkter ger ¹³CO₂ och som sedan andas ut med utandningsluften

Mängden ¹³CO₂ i den utandade luften kan mätas med masspektrometri eller IR och kan relateras till pankreasfunktionen.

Sensitiviteten för utandningstestet för påvisande av fettmaldigestion är högre än 90 %.⁵